Skolavslutning
Vem minns inte känslan när det var avslutning och ett långt sommarlov låg framför? Idag var det min yngsta dotter Isabella som tog examen från grundskolan. Sol, glädje och finklädda ungdomar. Sen så avspeglas såklar en del oro och förväntan, vad ska nu hända, hur blir det att gå i en annan skola, vänner som man haft kommer de finnas kvar....? Själv ryser jag till där på kyrkbänken när den blomstertid sjungs för att allt är så vackert och så sorgligt på en och samma gång och jag är så tacksam att jag får ta del av allt detta.
Framför mig på raderna sitter det riktigt skandinaviska ljushåriga, ungdomar brevid utlandsfödda mörka, svarthåriga ungdomar som har så olika historier med sig. Var finns deras familj som väntar med blommor och tårta när versen är slut?
Läraren som står i gången får flera gånger säga till dem att vara tysta då de liksom inte kan sitta still utan måste viska och ta lite grann på varandra.
Själv vill jag i just det tillfället läraren säger till dem resa mig upp där i kyrkraden, ställa mig på bänken och högt säga och lova alla dessa fina ungdomar att från och med nu finns det ingen ondska, hat, rasism eller mobbning mer. Vi är alla människor och vi finns här för att stötta och ge varandra all kärlek vi kan. Ingen får gå ensam hem utan alla har en varm famn och tårta som väntar.
Så sjungs sista versen och jag sitter ännu ner, tyst. För jag vill ju inte ljuga. Fast något jag vet och som just då gör mig glad är att jag aldrig kommer sluta tro gott om alla människor, jag tar risken att bli lurad, sviken, bedragen för jag vet:
Kärlek vinner över allt!
Så mitt yngsta hjärta (och mina två stora) dansa ut i livet och bär alltid med dig/er tron på kärlek.
Fina vänner Isabella och Emelie
Isabella ❤️ Zia
